För en väldans massa år sen, närmare bestämt november 1997 hittade jag en skiva på min pappas kontor. Jag hade ingen aning om vad det var men omslaget såg ut såhär:
Jag fick lov att ta med den hem och började lyssna. Att säga att jag lyssnade ofta är en kraftig underdrift. Jag lyssnade dygnet runt! Vaken, sovandet, i skolan, hemma.. you name it!
Det var/är ett av de bästa soundtrack som finns!
Skivan spelades konstant i 3 månader och sen var det dags, att se självaste filmen som just då haft premiär i Sverige. Jag var nervös! Eftersom jag byggt upp en minst sagt stark relation till musiken och visste hur starkt den påverkar mig så kändes det aningens pirrigt.
Jag grinade 4 sekunder in... Sen höll det på så.. i filmens hela 3 timmar! Jag tjöt som en dåre och hade naturligtvis inga näsdukar, hur skulle jag kunna veta att jag skulle hamna i nån sorts gråthysteri?? Jag var helt svullen efteråt eftersom jag varit tvungen att badda med min tröjärm.
Jag tyckte (well tycker) att filmen är otroligt vacker och man kan väl säga utan krusiduller att den förändrade hela mig. Jag blev kär i precis allting med den och var helt besatt. Det jag däremot inte blev var sådär tonårskär i Leonardo DiCaprio (Kate däremot!!) och blev liksom helt fascinerad av historien och kunde inte läsa mig mätt på den.
Jag såg Titanic 9 gånger på bio.
Ja, så är det faktiskt. Och varje gång grät jag som en galning. Vissa gånger mer än andra men de flesta tillfällen belönades/bestraffades med "the ugly cry" då man kippar efter andan och tror man ska dö av andnöd eller eventuellt drunka i sina tårar (ironiskt med tanke på den aktuella filmen).
När den sen kom ut på video (VHS!!!) så var jag tvungen att liksom planera när jag skulle se den då jag visste att jag skulle vara helt ensam eftersom jag tyckte det var så pinsamt att jag grät så mycket. Men jag såg det inte ofta då jag såg den som ett alldeles för stort mästerverk för att bara "slänga på den".
Now... Titanic kommer ut igen på bio i vår. I 3D-format.
Jag är nervös och jag skäms för att säga att jag LÄNGTAR. Jag har fjärilar i magen just för detta ändamål.
Jag undrar dock hur det kommer gå för jag kan knappt lyssna på musiken utan att börja lipa. Desto mindre se trailern. Det går inte. Jag kör tårar på en gång!
Hur ska det gå då?!
Jag kommer ju behöva gå ensam på bop eftersom det är så skämmigt att jag grinar så!
Hej Mia! Minns också den där filmen, en av mina vänner gick på den 10-20 gånger. Och aldrig har en film visats så länge efter premiären. Det känns som om alla som gick på filmen delades i två läger - de som bröt ihop och verkligen var helt förstörda av gråt efter VARJE gång samt de som såg den med en axelryckning. Jag tycker att den engagerade i vissa scener och som helhet funkade den! Jag var dock inte lika fanatiskt brutalengagerad. Apropå gråt så minns jag premiären av Sagan om Ringen - brevid mig hade jag en 50-årig man som storbölade när Boromir dog. Jag blev också lite tårögd där - men det kanske beror på att jag har en speciell relation till böckerna? Hursomhelst, känslosamt återgivet om man gillar Episk Fantasy. Nå, long time since, nu ska jag sluta pladdra, Hoppas att livet behandlar dig Super! / Kram, MuggasMorgan :)
