Min Värld - Mina Ord

Det jag definitivt inte har är nån sorts emotionel läggning till håret som andra människor verkar besitta.

De kan absolut inte gå till nån anna frisör än "sin egen" och börjar typ grina när mer än 10 cm klipps bort.

Det där har aldrig berört mig och ofta har jag suttit i frisörstolen med en ångestladdad frisör bakom mig som krampaktigt haft mitt hår i den ena handen och saxen i den andra och plågsamt tittat på mig och sagt:

"Ooookej... nu klipper jaaag. Är du verkligen beredd nu då???!!"

Då jag lugnt svarat:

"Ja ja, klipp nu!"

Varav vi fortsatt denna konversation några gånger med frisörens:

"Är du verkligen säker??!!" och mitt svar:

"Jaaaa!!" med en bra mycket mer irriterad ton än första gången frågan ställdes.

Jag tycker alltid jag har långt hår. Även fast jag klippt mig precis. Det liksom alltid hänger där.

Jag misstänker att om ett gäng av mina vänner läser detta så vill de säga:

"Jävla Mia, du som har så tjockt och långt hår, ge lite till mig!"

En sak kan jag säga, hade man kunnat ge bort lite hår så hade jag gärna delat med mig för det är verkligen inte kul att ha tjockt hår som växer snabbt för det är alltid apvarmt som leder till att man aldrig kan ha utsläppt för då får man värmeslag.

Jag kan inte heller ha vackert utsläppt hår eftersom mitt hårfäste är lite missbildat och gör att allt hår trillar ner i ansiktet, inte så snyggt!

Dessutom kan man knappt göra frisyrer för skiten är alldeles för tungt!

However... Igår fastnade jag framför bilder från förr jag inte sett på evigheternas evighet.

Många bilder som sträckte sig ända bak till 2006-7. Jättekul!!

Jag saknar sällan mitt långa hår, nästan aldrig faktiskt. Men jag såg några bilder på mig själv och kunde inte låta bli att sakna det lite grann...

Ja... det hade ju varit festligt om jag och håret kunde mötas på nåt vis...

Men det är svårt nog att ha den här frippan:

Så... nu ska jag sluta.

Hej då!