Japaner Japaner Japaner!
Ännu en arbetsvecka är förbi. Man vet verkligen att man lever när man har yrket jag har.
Jävlar vad trött jag är hela tiden. Men det är en bra sorts trötthet. Man vet att man gör något bra och viktigt :)
I torsdag var det min födelsedag! Men det var inte just det som gjorde att min magkatarr-mage skrek som en galning, nä utan det faktum att vi skulle få besök av japaner! Just det, japaner..... i plural!
Det här började för några veckor sen då jag fick ett samtal av en av mina chefer som berättade att det var en grupp med japaner som ville komma och titta på vår fantastiska förskola, och jag skulle ta hand om dem.
Då rörde det sig om si sådär 4 japaner som är förskollärare.
Detta var helt okej för mig, men under veckornas lopp har liksom uppgifterna liksom ändrats och framför allt har antalet besökare växt och i torsdags stod jag och väntade in; 16 japaner.
En uppgift som inte känns helt vanlig...
Jag älskar asiater. De har som en inbyggd artighet och mjukhet som vi inte besitter (tror jag). De rörde sig mjukt och respektfullt över hela lokalen och verkade mäkta imponerade.
Eftersom ingen av dem kan ett ord svenska (förutom ett högljutt: HEJ HEJ) så hade de med en tolk.
Hon var asmeckig att prata med för hon gjorde ifrån sig ljud som fick en att känna att hon tyckte man skulle sluta prata (Ni vet när nån ni pratar med säger: Mmm mm mm ja ja ja bla bla), så ens beskrivning av saker och ting blev minst sagt korthugget. Fast det skulle man inte kunna tro för den lilla kvinnan höll japansk låda i liksom 10 minuter efter att vi sagt typ 3 meningar på svenska.
Mycket intressant!
En rolig grej de alla gjorde var att göra festliga ljud som "Ååååååååh" och "Aaaaaaaa" lite här och var. PRECIS sådär som man tänker sig att japaner skulle låta. SÅ lät dem. Det var underbart!
Men när vi trodde att det inte kunde bli mer intressant..... Då gick brandalarmet! Jajamensan, mitt i en japansk mening på piazzan så satte det igång att tjuta av bara helvete. Om man tycker att ett brandalarm är högljutt hemma så är det INGET i jämförelse med detta då liksom typ 15 brandvarnare tjöt samtidigt.
Vi var minst sagt stressade eftersom det, för det första inte brann någonstans, och för att vi inte visste hur man fick tyst på skiten och för att vi hade finbesök.
En intressant grej var dock att japanerna inte verkade det minsta berörda av alarmet. De rörde inte en min. Utan att överdriva så verkade det som att de inte ens hörde skiten. Det var bisarrt. VÄLDIGT bisarrt!
Behöver jag skriva att vi var minst sagt lättade när japanerna hade gått hem. Då intog jag nån sorts valium-state of mind (utan att ha tagit valium). Jag, tillsammans med resten av kollegorna var minst sagt trötta i kolan.
Men jäklar vad kul det var!
Nu hoppas vi på studiebesök till Japan!
Kommentarer
Trackback
