Min Värld - Mina Ord

Jag är en sån person som hamnar i "träningsperioder" och mellan dessa perioder har jag ganska långa svackor då jag inte tränar alls.
När jag däremot är inne i en sån fas då jag tränar så finns det liksom ingen hejd på mig! Jag tränar som en dåre och kan inte sluta.. (Man hade ju önskat att träningsambitionen låg på samma nivå hela tiden, alltså när träning förekommen jämt).

Igår var jag på spinning. Ledaren är väldigt poppis och passet ligger på en bra tid, 17:00 på en onsdag. Jag har varit på denna träningstimme tidigare i år och var rätt imponerad av låtvalet och hur jobbigt det var.
Men om det tidigare besöket var tufft så var det småpotatis om man jämförde med gårdagens.
Ledaren började allt med att säga:
"Jag har tagit bort återhämtningen i mitten av passet. Tänkte att det inte behövs nu så tätt inpå julen" . Redan där kändes det lite jobbigt, men det var bara att bita ihop och köra igång.

Som första låt spelade han denna, en låt som jag älskar:



Och när vi kickade igång passet så tänkte jag: "Fan vad lättare det är när man verkligen får träna till låtar man älskar!".
Sen var det en hel drös med bra låtar som passerade och när slutet närmade sig så var man ju bra nyfiken på vad sista låten skulle bli.. Finallåten.

Döm av min förvåning då denna låt kom:



Det fick mig att skratta för det var så otippat!! Och varje gång Eric sjöng: "So put your hearts in the aaaaaiiiiiir" så kastade ledaren upp sin "Ibiza-hand" och sjöng med i refrängen. Det var så vansinnigt underbart!!

Jag ville dö, kräkas och gråta ¨på samma gång under passet för det var så satans jobbigt. Men det var kul!

I morrn kör vi igen, då med Super-Karin!